tarifatrailguides.blogg.se

Vårt fantastiska liv som jag skröt så mycket om på facebook visade sig inte vara endast en dans på rosor. Vi jobbar minst 8 timmar om dagen, har ofta dåligt om käk och det är så stressigt här att ingen har tid att visa oss något - vilket slutar med att vi får göra allt skitgöra.. Det har precis kommit till min kännedom att vi aldrig har "riktiga" trailrides utan bara ponnyledning, till och med vuxna mäniskor måste bli ledna i grimskaft. Skulle vi mot förmodan ha erfarna ryttare som vill upp i sadeln får man ändå inte galoppera med dem. Är det här ett jävla skämt? Så idag har jag alltså gått 4 trails med ponny i handen i 39 graders stekande sol. Och inte ett enda "tack" eller "bra jobbat" av värdfamljen som i början verkade så underbara. Ibland blir man bara så fett less. 

Men, när vi sedan går av, klockan 6 istället för 4, så samlar vi våra favvotjejer och hoppar i poolen. Vi tar det lungt och dricker vin medan solen sakta försvinner bakom bergen. Vi lär dem svenska som "Sprolla roll", "jag heter" och "faan", hoppar från 3meters trampolinen och sjunger "Kom igen Lena" allt vi orkar. Lagar 8kg köttfärssås och spaghetti och äter tillsamans med tända ljus, alla 8 volontärer. Sen lägger vi oss ner, bara jag och Emelie, under himmeln och kollar på stjärnorna, så tyst i den klara natten, superklyshigt och lite lejonkungen över det hela. Det är ett sånt där ögonblick som inte riktigt går att beskriva och det känns som att jag kan ligga där i timmar. Vi inser att det är så värt det. Allt hårt slit för lite tacksamhet och halvtaskigt käk... De små stunderna som är lite extra fina, är värt de timmar som är extra fittiga. Så vi känner oss ganska belåtna ändå. Me-gusta 

Men nu ska jag slumra, Emelie ligger redan och snarkar som en karl vid min sida och imorgon ska vi upp klockan 6:30 och mocka hästbajs.. Cheers