Godmorgon från oss
Hästtjejer
Vi jobbar inte ihjäl oss här på Casas Karen, och som tidigare nämnt är vår främsta arbetsuppgift att ta hand om en gammal häst. Visserligen är det mycket pillpopping, hästmassage, stretchövningar och hästyoga, men ibland när tantkroppen tilllåter så springer vi. Idag blev jag till och med bjuden på lite rodeo.
När jag frågade Emelie om hon ville åka och bli cowboy med mig hade hon suttit på en häst 1 gång. När planet landade i Spanien var hon uppe i 2. Nu, en månad senare, efter ett flertal nervösa tjut, ihoptjurande när Topaz inte gör som hon vill och rymmande hästar när grimman inte går på, dundrar hon ensam över sanddynorna. Och hon har fart vår gamla dam vill jag lova.
Min utlärningsmetod må vara lite brutal, men detta är ju intensivkursen.
"Det är ju bara som en stor hund" brukar jag säga och med lite mod kommer man långt. "Hur gör man" frågar hon när jag undrar om hon är redo att dundra.
"Håll i dig"
Snorlax
"Gud vad alla katterna här är smala" sa en holländska till mig imorse. Hon har inte träffat Snorlax.
Agda
Igår när vi mockade ut hagen dyker från ingenstans en hund upp. Nån skitsöt bordercollie-tarifa-special-blandning. Den stannar och hänger några minuter innan husse ropar och hunden försvinner. När vi sedan sitter och äter senmiddag i vår lilla trädgård (som är kolsvart förutom två värmeljus på bordet) tycker vi oss se en svart skepnad vid bordet. Emelie säger att "det är ju bara den stora svarta katten som kommer hem" men när vi lyser upp natten med mobillampan så visar det sig, att så är inte fallet.
Vi kommer överens att det är okej att hunden spenderar natten här, utanför husbilen. På något sätt lyckas hunden kila sig in i husbilen, in i djurhjärtat och det slutar med att Agda sover i sängen...
Så nu är vi hundägare till en ung och dampig hundtös, ett kattjägande, olydigt litet monster som gör allt hon vill fastän vi skriker "NO" på sträng spanska, men ändå tycker vi så mycket om henne och hon följer oss ÖVERALLT.
1 månad
Idag firar jag och Emelie en månad tillsammans på resande fot!
Ganska lustigt att jag skulle stöta på denna dundersköna pingla en kväll på Ica vid salladsbaren. Hon berättade att hon ville dra till Sydafrika och äventyrliga lilla jag sa "Jag följer med". En vecka senare övertalade jag henne att följa mig och resa runt Europa, jobba på ranch och se en massa prylar, några dagar efter det hängde vi (jag och tjejen som aldrig ridit förr) för första gången, bokade biljetter och här sitter vi idag.
Ganska lustigt och gode otippat men väldigt fantastiskt ändå ♥
Los Caños de Meca
Nu strövar vi runt i södra Spanien, Andalucia, och anlände igår i Los Caños de Meca, en surfstad bara 45 minuter från mitt Paradis. Vi blev hämtade vid busshållsplatsen av "Nicola", världens trevligaste kvinna som jobbar på vår nya arbetsplats "Casas Karen", beach houses for rent. Här kommer vi, som det ser ut nu, spendera 4 veckor och arbeta 25h/veckan med att ta hand om en fyrbent dam på 24 år. Påväg till nya stället stannade vi på Lidl och fick handla precis vad vi ville, så nu har vi mat, vilket är en ny och väldigt trevlig känsla.
Vi bor i en supermysig retro, lite hippieliknande, husbil 400m från stranden. Vi har som sagt full kyl med en massa hälsosamma prylar och eget kök att tillreda det i. Vi har egen uteplats med bord och stolar samt lekplats för våra 7(!) katter. Katter är inte de enda husdjuren vi har här i Spanien utan vi har också en massa spindlar, överallt, en under takkanten lika stor som min tumme, geckoödlor och en 7cm lång svart humla som äter trä och bor i en pinne ovanför spisen. Sen har vi vår fantastiskt fina röda fara utanför tomten och skorpioner, de har vi dock haft turen att inte träffa på ännu.
Picho
Jigglypuff
Charizard
Sqi-sqi-Squirtle
Och så min feta favorit, Snorlax♥
Som vanligt tog det inte många minuter innan vi hittade ner till stranden. Och precis som i Tarifa är vågorna inte att leka med.
Stället verkar helt fantastiskt och vi håller oss sysselsatta med träning, arbete och sträcktittande av Chuck. Vi jobbar strötimmar hela dagen vilket gör att förmiddagen kan spenderas på stranden, siestan i sängen, och kvällen antingen sittandes hemma med en gomiddag eller med barhäng i vår livliga lilla stad. Ett helt okej liv med andra ord.
I'll carry you home
Vi vandrar längs strandkanten som jag vandrat så många gånger förr, i solnedgång och lågvatten på den plats jag älskar så innerligt. Är så fantastiskt lycklig i just detta ögonblick men kan inte låta bli att fälla en tår för han som alltid brukade bära mig över sanden.
Jag saknar dig
Tarifa
På 4 timmars sömn ställer två morgontrötta svenskar sig upp på benen och knatar till bussstationen med 2 feta resväskor, varsin rygga, och 2 handväskor var. Vi ska lifta från Alicante till Tarifa med någon vi hittat på "blablacar". Strax efter 8 blir vi upphämtade av en blond surfare från barcelona, i en vit, låg sportbil. "Wow, you're tall" säger hon till mig och säger att maxlängden för hennes bil är 170cm och där står jag med 10 extra.. "It's fine, I'm flexible" skämtar jag och hon tar med oss iallafall. Sen uppstår problem nummer 2, packningen. Hur rymmer man 4 personer och över 100 kg packning i en sportbil? Knappt, är svaret på den frågan. Men det är ju bara för 3 timmar tänker vi och sätter oss i bilen med väskor upp till öronen. Det visade sig vara betydligt mer än 3, så 7,5 timmar senare stiger två krokiga svenskar med knullrufs ut ur bilen i Tarifas hamn, endast 80€ fattigare.
Efter 20 minuters misslyckat letande tar vi en taxi 600 meter för att inte behöva gå i uppförsbacke till hostlet, jävligt onödigt men förbannat värt. Hostlet är skitfint och proppfyllt med unga surfare och backpackers, så vi känner oss skitnöjda (trots att jag fick ge upp egen toalett).
Älskade, älskade Tarifa! Det är verkligen inte konstigt att jag vuxit mig så fast i denna stad. Vad mer kan man önska än en oändlig strand, värme och massa snygga surfare.
Så fort vi släppt väskorna till golvet släpar jag Emelie till ranchen jag pratat så mycket om, Aventura Ecuestre. Det känns som att mina fötter inte ens tar i marken när jag går mot mitt gamla liv, så otroligt glad och otåligt exalterad. Vi kommer insurrandes på innergården och från ingenstans kommer min gamla katt springande. Jag som egentligen inte ens gillar katter, men min fina Mousey. Mattehjärtat svämmar över lite och Mousey blir lite platt.
Vi lånar två hästar, en dampig skimmeldam som biter mig i skallen det första hon gör, och lugna, världsvana, trogna Spotty till gröngölingen. Vi galopperar längs stranden, som jag galopperat så många gånger förut, och jag tänker inte ens försöka beskriva känslan att vara tillbaka, men ni kan förstå.
DAGENS BRÄNNA:
2 dagar i Tarifa går fort, men efter feria-festande och en massa kära återseenden, drar vi oss bakfulla mot vår nya destination, Los Caños de Meca.
21 fyllda år firas i Alicante
9onde september 2014, 7665 dagar efter min födsel för 21 år sedan. Emelie väckte mig med vacker sång på morgonen och vi åt extra god frukost (och morotskaka med ljus) i Tea garden innan vi lämnade ranchen. Vi följer med våra britter, Joe & Lauren, tillbaka till Alicante för att fira ordentligt. Samma 1.10h sträcka som två dumma svenskar betalade en taxichafför 80€ för, åker vi med buss och tåg för 4.5€ var. Vi utvecklas ju iaf...
Vi sätter oss ner på en uteservering och käkar lunch när vi kommer fram, jag läser vad min syster skrivit på min facebook-logg, börjar grina lite, fortsätter käka. Vi bor privat, hemma hos en rysk brud i stan, en lya vi hittade genom världens bästa hemsida "Airbnb". Vi har eget sovrum och en tossi, får använda kök och en superfin balkong, helt klart bra spenderade pengar. Sen har hon två skitsöta frallor, vilket bara gör saken bättre.
När klockan klingar 8 möter vi upp vårt favvopar för tapas och sangria. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera min födelsedag.
Hipp hipp hurra!
Last day in Costa Blanca
Vi lämnar Costa Blanca. Sista dagen levdes till fullo och när morgonmockningen var färdig åt vi frukost i sängen, gick två timmars ponnyledning och stämplade sedan ut. Resten av dagen spenderades i solen med våra kollegor, vi käkade lunch i Tea Garden, jobbade lite på brännan och badade i säkert två timmar.
Min bästa ♥
På kvällen slog vi på stort och eldade upp grillen för en liten avskeds-barbequefest. Mängder av kött, spett, kebabkorv och honungsmarinerad kycking förtärdes tillsammans med sallad och rostade rotsaker, och så den obligatoriska kvällsölen/vinglaset. Vi lekte häst och sprang gnäggandes över hopphinder med barnen på ryggen och byggde hinderbanor. Vem som hade roligast - oss eller barnen - är oklart. En fantastisk sista kväll avslutades med att kasta i alla i poolen. Vattenkrig och charader. Varför växa upp lixom?
Jag och Emelie satt nattens sista minuter på scenen med dinglande ben och kikade på stjärnorna. Sög in de sista av denna underbara plats och konstaterade att trots en elak styvmamma, långa skitpass och ofrivillig bantning är vi väldigt glada för vår tid i Costa Blanca och de otroligt fina minnena vi fått ta med oss, överväger det dåliga.
Så, en massa upplevelser och många fantastiska vänner rikare lämnar vi Casa de Pedrera.
Puss och kram från två maneaters
Qué duermas bíen
Efter en fullspäckad dag här i Costa Blanca, och en underbar middag nere vid uteserveringen ska vi nu krypa ner i sängen och se lite Chuck.. Natti ♥
Morning workout
Squirtle
Här på Casa la Pedrera har vi alla möjliga sorters djur, och förutom våran världsbästa åsna på 120 åsneår så klappar hjärtat hårt för denne lilla krabat. Vi brukar ta ut Squirtle från sin bur så får han chilla med oss och upptäcka lite. Sist blev han dock mest plågad av nå galna brudar som bara skulle ta en massa kort...
Squirtle tar fram sitt me-gusta-face! Se så belåten!!
R.I.P
Blunder och Blixten
1996-1997
Lunchrastar i skuggan
Ponyleaders of Costa Blanca
FUCK SD
Yes, bara för att vi nu är spanjorer betyder inte det att vi struntar i våra obligationer som svenska medborgare!
Koffein till två trötta
Morgonmocka hästbajs och bränna kalorier
Uppstigning 06:45, hopp i kängorna, på med kepsen och in med hörlurarna. Med bestämda steg marscherar vi mot dagens arbete, tar grep, skottkärra och börjar lassa bajs och sopa i takt med "En midsommarnattsdröm". Hungriga hästar blir mätta och morgonfodringen sätter sina spår på gröngölingens klädsel...
Skitgöra tätt följt av trädgårdsarbete. Bland ihoptorkade plantor, övermogna paprikor och spindelnästen vandrar två svenskar med söndriga arbetshandskar och har ingen jävla aning om vad vi gör. Vi rycker bort det som inte har en grönsak fäst vid bladen och klipper bort allt som inte är grönt, det är väl typ så man gör i trädgård. Vi svettas ihjäl, brottas mot superspindlar och lianer och hoppas på det bästa.
Idag fick jag försöka tämja vårt halvtokiga, megakåta och superbrunstiga sto Estrella (här uttalat Asteja och inte som chipsmärket). Föredetta misshandlad och nu i ägo av en totalt okunnig och osäker 11årig tjej med för rik pappa. Jävligt mycket motor och jävligt mycket egen vilja. Egentligen en superfin häst med för mycket energi, för lite stimulans och alldeles, alldeles för mycket hormoner. Hon är dock inte alls så hemsk som det påstås och efter en timma i sadeln skrittade jag hem på en genomblöt, nöjd pålle, med alla hårstrån kvar på huvudet.
När du måste nypa dig själv i armen
En dag på stranden
Om du dagligen arbetar i 40 graders stekande sol bör du variera kläder, och aldrig ta av dig klockan...
Efter allt vårt slit och hårda arbete bestämde sig vår värdfamilj igår för att belöna oss med en dag på stranden, så efter frukost rullade bilen från Casa La Pedrera med 8 äventyrslystna ungdomar och två snarkande svenskar. Vi åkte ring efter båten och Emelie fick äran att testköra vattnet först, se så att det var hajfritt... Värdpappa Derek höll inte i bromsen kan jag lova och trors en tapper kamp slår Yoloempi i vattnet efter en stund.
Och just precis när hon ligger i vattnet och försöker ta sig upp på ringen igen som en liten säl, börjar hon skrika av panik. Ni vet ett riktigt sånt där tjej-shit-nu-jävlar-dör-jag-skrik och mitt hjärta fryser till is. Det känns som att jag knappt får luft, och pulsen bankar hål i bröstet medan jag skräckslaget försöker urskilja en mörk siluett i havets djup. "Rebeckaaaa" ropar hon och jag vet fan inte vad jag ska göra.. vara en vän och hoppa i är ju ett alternativ, fast jag vet inte hur lockande det kändes.
"Det är maneter!!!"
Äldsta dottern i familjen börjar skrika i panik till pappan, Emelie plaskar förskräckt i vattnet och jag står i båten och ser dum ut. "Nu dör hon typ" tänker både jag och Emelie eftersom Eden som bott här i Spanien i 10 år är helt tokig. "They are nice Emelie, don't worry" ropar pappan från båten och lovar henne att de inte bränns. "They are the good guys..""Best friends" försäkrar han och trots lite tvivel på om han bara säger så för att lugna ner henne eller om de verkligen är harmlösa, så släpper paniken hos bruden i vattnet och vi kan fortsätta hoppa vågor.
Vi glider vidare, jobbar en stund på brännan och köper sedan lite roadsnacks till bilresan hem och känner oss tacksamma att vi inte behövde kryssa av "bada med hajar" från vår bucketlist riktigt än och att jag slapp kissa på Emelie.
Jag saknar dig
När man med förväntansfulla ögon blickar framåt, lyckligt ovetandes om kommande äventyr, kan jag inte annat än att kolla tillbaka på den tid som varit, allt jag åstakommit, allt jag gjort och allt jag sett, och sammanbitet komma ihåg det som gått förlorat. Att mista något så värdefullt och känna en sorg så stor, men också, såklart, minnas den kärleken jag fått, och den kärlek jag gett, en kärlek så ren och villkorslös.
En vis liten herre som jag ledde omking häromdagen frågade mig om jag hade en man. Nej, svarade jag och sa att jag var ju bara 20år, och då är man ju inte gift. Han frågade mig då om jag var kär i någon och jag svarade att det skulle jag väl inte heller påstå. Samtalet fortsätter med den frågvisa lilla 6-åringen, vi pratar om kärlek och han berättar att han har en flickvän i sin klass som han brukar hålla i handen.
Så jag frågar honom om han är kär, och han säger att han inte vet, men att han tror det, och frågar mig "hur vet man om man är kär?"
"Om jag någonsin älskar en pojke, som jag älskade min häst", svarar jag, "Då vet jag".
♥
En vanlig dag på kontoret
Mata hästar, mocka bajs, klaga över hur varmt det är att gå till skitberget. Krama hundar, Emelie brummar otåligt men djurhjärtat måste få göra utlopp, mata hundar, försöka behålla alla fingrar. Mocka grisar, filma grisar (de slutar aldrig vara roliga), gå till skitberget och klaga över värmen. Mata sköldpadda, fixa åsnan, försöka stoppa hundarna från att slakta pappa påfågel. Morgonkaffe och selfies i trädgården.
Släppa ut Diva, hindra Diva från att förstöra stället, förska fylla vatten till hundarna medan en fet gris vill svalka sig. Sadla upp hästarna, ta ut en massa ungar, och skrubba en nyskrubbad pool, allt för att inte behöva klaga om värmen igen. Dra ut ormen från fiskdammen, hindra åsnan från att bajsa på innegårdens fejkgräs och äta damens hamburgare. Försöka hitta något att äta, misslyckas med det, tar lite yougurt, får skäll, blir smal.
Don't u dare...
Min nybadade vita prins.
Dagarna är sig lika här på Casa De Pedrera och aldrig är det en lugn stund. Som tidigare nämnt är ägaren av verksamheten en otroligt speciell kvinna som ibland varken vill ha oss här, vill mata oss eller uppskattar att vi sliter häcken av oss för henne 48 timmar i veckan - GRATIS. Om det inte vore för alla fantastiskt, fanstastiska, underbara människor som vi krigar med här hade vi nog åkt för längesedan. Och sanningen är att även om jag har miljontals lurviga vänner här och vi bor på jordens vackraste plats i världens vackraste hus, så spelar det ingen roll. Hatten ligger mest och samlar damm och det kliar i fingrarna av abstinens, cowboyhjärtats längtan som lovat att stillas och ritter som aldrig blir av.. information som man känner att man kanske kunde ha fått ta del av innan vi reste flera hundra mil för att komma hit. Och Empan som mest får leka kock..
Den 9onde september följer vi med vårt favoritpar Joe och Lauren, tillbaka till Alicante och firar min födelsedag med tapas och shots. Sen tar vi det därifrån. Vi vet inte vars vi ska, men det löser sig nog, kanske tittar vi förbi Tarifa eller flyger till Portugal. Den som lever får se.
Just around the riverbend
Det finns vissa dagar då man helt enkelt inte kan önska nånting mer.
Ladies night
Makeup och skönhetsjagar-själen lyckas aldrig hålla sig borta speciellt länge och tur är väl det när ögonbrynen rinner av i 40 graders värme, så ikväll öppnade vi "Spa Kissimurra" som våra engelsktalande vänner springer runt och säger högt på repeat, helt ovetande om namnets innebörd. Jag inser nu när jag skriver det, hur otroligt löjligt det här var och undrar för mig själv om jag någonsin blir kvitt kiss-och-bajs-humorn...
Vi hade världens mysigaste kväll med tjejsnack och Håkan sjungandes i bakgrunden. Vi gjorde ansiktsmaskar, fötter skrapades, jag färgade 8 ögonbryn, visade hur man vaxar bikinilinjen med skitvax från veet och vi gjorde gelenaglar. Färgvalet blev en självklar svart nyans så att man inte ska se allt hästbajs och skit som är under. Smart!
Operation "lära Emelie att rida"
Operation "lära Emelie att rida" är i full gång. Iväg for vi på Costa Blancas version av min favoritjätte Spotty, här kallad Aero, Emelie fick låna säte på världens finaste och snällaste Brandy på trygga 24 år. Inte en jättespännande ritt men tanke på att vägarna är rätt taskiga och ägarna jättenojjiga, men vi är på gång alltså. Hon är grym för att vara newbie och det är rätt kul för mig att vara coach. Vi strosade mest omkring och jag bjöd upp på en skumpig liten trav (med inflik av lite hopp och lek från hästarnas sida).
Det som jag tror hjälper henne mest är att hon är så djärv och orädd, och att hon har en tränare som kastar upp henne i sadeln och säger "håll bara i dig". Snart kommer jag stå på sidan och snobbigt påstå att "jag har lärt henne allt hon kan" och vi kommer dundra över Spaniens sanddyner.
Embalse de la Pedrera
8 timmars obetalt arbete med skitsysslor som sopa golv, skrubba pool och göra toasts kan kännas ganska omotiverat ibland, men när du då går av, ibland så tidigt som klockan två, och får göra vad fan du vill känns det genast lite bättre. Joe tog ut oss med quadsen, off road, i keps och utan brillor som skyddar mot dammblåsten, rätt farligt och vi var rätt coola. Efter 14 år på hästyggen börjar jag ändå känna mig rätt stabil, däremot tror jag inte 14 år skulle räcka för att lära mig att proffsigt rida motordrivna fordon, vilket många vet inte är min starkaste sida... men glad i hågen kommer jag en stund senare fram till den blå lagunen. Embalse de la Pedrera, där vi egentligen inte får bada men vi är så busiga och gör det ändå.
Gött liv
Buenas noches
••
Flamenco and Horse-show
Som handen i handsken placeras jag och yoloempi i baren inför flamenco och hästshowen som hålls här på ranchen varje vecka. Det kommer 200-300 pers och äter Paella och BBQ framför traditionell spansk dans och hästuppvisning. Ingenting jag tänker gå in på djupt och uttråka er med, men de som rider vet hur svårt det är att rida en häst jävligt bra, och hur imponerande det är att se någon rida en häst felfritt.
Fantastisk show, glada människor och en lyckad kväll serverades på Casa de Pedrera tillsammans med en jävla massa sangria. Efter våra 15 timmar hoppade vi med kläder i poolen efter "the-ice-bucket-challenge" och avslutade kvällen med att tömma allt ur mjukglassmaskinen och sluka det tillsammans
Lökar
Truly something
Vårt fantastiska liv som jag skröt så mycket om på facebook visade sig inte vara endast en dans på rosor. Vi jobbar minst 8 timmar om dagen, har ofta dåligt om käk och det är så stressigt här att ingen har tid att visa oss något - vilket slutar med att vi får göra allt skitgöra.. Det har precis kommit till min kännedom att vi aldrig har "riktiga" trailrides utan bara ponnyledning, till och med vuxna mäniskor måste bli ledna i grimskaft. Skulle vi mot förmodan ha erfarna ryttare som vill upp i sadeln får man ändå inte galoppera med dem. Är det här ett jävla skämt? Så idag har jag alltså gått 4 trails med ponny i handen i 39 graders stekande sol. Och inte ett enda "tack" eller "bra jobbat" av värdfamljen som i början verkade så underbara. Ibland blir man bara så fett less.
Hungringa vovvar och en chillande påfågel. Pappa påfågel fick inte stanna i buren med mamma påfågel och de nyfödda efter att han fick psykos och började döda alla bäbisar, så nu vandrar han omkring lös på ranchen.
"Fuck u human..."
Men, när vi sedan går av, klockan 6 istället för 4, så samlar vi våra favvotjejer och hoppar i poolen. Vi tar det lungt och dricker vin medan solen sakta försvinner bakom bergen. Vi lär dem svenska som "Sprolla roll", "jag heter" och "faan", hoppar från 3meters trampolinen och sjunger "Kom igen Lena" allt vi orkar. Lagar 8kg köttfärssås och spaghetti och äter tillsamans med tända ljus, alla 8 volontärer. Sen lägger vi oss ner, bara jag och Emelie, under himmeln och kollar på stjärnorna, så tyst i den klara natten, superklyshigt och lite lejonkungen över det hela. Det är ett sånt där ögonblick som inte riktigt går att beskriva och det känns som att jag kan ligga där i timmar. Vi inser att det är så värt det. Allt hårt slit för lite tacksamhet och halvtaskigt käk... De små stunderna som är lite extra fina, är värt de timmar som är extra fittiga. Så vi känner oss ganska belåtna ändå. Me-gusta
Men nu ska jag slumra, Emelie ligger redan och snarkar som en karl vid min sida och imorgon ska vi upp klockan 6:30 och mocka hästbajs.. Cheers