tarifatrailguides.blogg.se

När man med förväntansfulla ögon blickar framåt, lyckligt ovetandes om kommande äventyr, kan jag inte annat än att kolla tillbaka på den tid som varit, allt jag åstakommit, allt jag gjort och allt jag sett, och sammanbitet komma ihåg det som gått förlorat. Att mista något så värdefullt och känna en sorg så stor, men också, såklart, minnas den kärleken jag fått, och den kärlek jag gett, en kärlek så ren och villkorslös.

"Om jag någonsin älskar en pojke, som jag älskade min häst", svarar jag, "Då vet jag".

♥

Vi hade världens mysigaste kväll med tjejsnack och Håkan sjungandes i bakgrunden. Vi gjorde ansiktsmaskar, fötter skrapades, jag färgade 8 ögonbryn, visade hur man vaxar bikinilinjen med skitvax från veet och vi gjorde gelenaglar. Färgvalet blev en självklar svart nyans så att man inte ska se allt hästbajs och skit som är under. Smart! 

 

Operation "lära Emelie att rida" är i full gång. Iväg for vi på Costa Blancas version av min favoritjätte Spotty, här kallad Aero, Emelie fick låna säte på världens finaste och snällaste Brandy på trygga 24 år. Inte en jättespännande ritt men tanke på att vägarna är rätt taskiga och ägarna jättenojjiga, men vi är på gång alltså. Hon är grym för att vara newbie och det är rätt kul för mig att vara coach. Vi strosade mest omkring och jag bjöd upp på en skumpig liten trav (med inflik av lite hopp och lek från hästarnas sida).

 

Gött liv

 

Som handen i handsken placeras jag och yoloempi i baren inför flamenco och hästshowen som hålls här på ranchen varje vecka. Det kommer 200-300 pers och äter Paella och BBQ framför traditionell spansk dans och hästuppvisning. Ingenting jag tänker gå in på djupt och uttråka er med, men de som rider vet hur svårt det är att rida en häst jävligt bra, och hur imponerande det är att se någon rida en häst felfritt.

Fantastisk show, glada människor och en lyckad kväll serverades på Casa de Pedrera tillsammans med en jävla massa sangria. Efter våra 15 timmar hoppade vi med kläder i poolen efter "the-ice-bucket-challenge" och avslutade kvällen med att tömma allt ur mjukglassmaskinen och sluka det tillsammans

Vårt fantastiska liv som jag skröt så mycket om på facebook visade sig inte vara endast en dans på rosor. Vi jobbar minst 8 timmar om dagen, har ofta dåligt om käk och det är så stressigt här att ingen har tid att visa oss något - vilket slutar med att vi får göra allt skitgöra.. Det har precis kommit till min kännedom att vi aldrig har "riktiga" trailrides utan bara ponnyledning, till och med vuxna mäniskor måste bli ledna i grimskaft. Skulle vi mot förmodan ha erfarna ryttare som vill upp i sadeln får man ändå inte galoppera med dem. Är det här ett jävla skämt? Så idag har jag alltså gått 4 trails med ponny i handen i 39 graders stekande sol. Och inte ett enda "tack" eller "bra jobbat" av värdfamljen som i början verkade så underbara. Ibland blir man bara så fett less. 

Men, när vi sedan går av, klockan 6 istället för 4, så samlar vi våra favvotjejer och hoppar i poolen. Vi tar det lungt och dricker vin medan solen sakta försvinner bakom bergen. Vi lär dem svenska som "Sprolla roll", "jag heter" och "faan", hoppar från 3meters trampolinen och sjunger "Kom igen Lena" allt vi orkar. Lagar 8kg köttfärssås och spaghetti och äter tillsamans med tända ljus, alla 8 volontärer. Sen lägger vi oss ner, bara jag och Emelie, under himmeln och kollar på stjärnorna, så tyst i den klara natten, superklyshigt och lite lejonkungen över det hela. Det är ett sånt där ögonblick som inte riktigt går att beskriva och det känns som att jag kan ligga där i timmar. Vi inser att det är så värt det. Allt hårt slit för lite tacksamhet och halvtaskigt käk... De små stunderna som är lite extra fina, är värt de timmar som är extra fittiga. Så vi känner oss ganska belåtna ändå. Me-gusta 

Men nu ska jag slumra, Emelie ligger redan och snarkar som en karl vid min sida och imorgon ska vi upp klockan 6:30 och mocka hästbajs.. Cheers 

"Vår första natt var väldigt händelserik och började med ett rookie mistake, vi lämnade lysen tända och fönster öppna. Detta leder alltså till att i princip alla insekter i hela världen ville vara med oss, b.la. en syrsa. Denna lilla varelse såg alltså ut som en 6cm flygandes ailien och när vi börjar prata om att råka äta den i sömnen så fanns det bara mord i våra tankar. Efter ca 30 minuter av total panikångest, tårar och tysta skrik så fick vi äntligen död på den lilla jävuln"- Yoloempi 19 år

 

Efter en underbar vecka i Alicante och en timma i bilen med världens virrigaste och endast spansktalande chafför är vi nu framme på ranchen! Vi kom fram igår, och som ni kan se på bilderna är stället helt magiskt... Vi bor i ett naturreservat som kallas "Embalse de la Pedrera", utomhus aktivitetscentret som vi bor på "Casa de Pedrera" ligger alldeles bredvid en blå lagun och har finns 20 fyrhjulingar, bågskytte, luftgevär, kanoter, kajaker, fiskeprylar och möjlighet till dykning och vattenskidåkning. Förutom det har vi 2 pooler som kopplas ihop av en rutschkana, en jacuzzi samt proppfulla kylar, frysar och en glassmaskin där vi får ta oss exakt vad vi vill ha.

Vi och har precis jobbat vår första dag. Det lyckades bli 9.5h istället för våra utlovade 8, vilket engligt de andra volontärerna inte alls är ovanligt. Ägaren är dock jävligt trevlig, gav oss en stor kram när vi anlände och körde ut hennes dotter ur hennes rum för att vi ska ha någonstans att sova. 

Dagen startade kl.9 då vi gick ut och inte hade nån jävla aning vad vi skulle göra, och ägaren inte berättat det för oss... Vicky tog oss dock snabbt under vingarna och visade oss hur allt mer eller mindre funkar. Vi blev inkastade mitt i lunchrushen utan att ens veta var gafflar eller mjölk till kaffet finns, än mindre vad som finns på menyn eller hur man tar betalt, men de säger ju att det bästa sättet att lära sig simma är att bli kastad i hajvattnet med huvudet först, så det tog inte länge innan servicepumpen började slå, engelskan kopplades på och vi stydre upp köket!

Dagen var varm som fan och lång, men kul har vi haft. Motionerat 1.5 med ponny i handen, sen en löptur i solen som aldrig tycks gå ner (det absolut värsta jag varit med om), lite planka i skuggan på balkongen, och philadelphia-toasties, scrambled eggs, tonfiskröra och sallad med iskall pepsi max till middag vid poolen.

Det känns bra.

Sista dagarna i Alicante! Mysig lunch vid hamnen, lite tapas på kvällen och barhäng. Stranden, ännu mer tapas och en jävla fest på kvällen. Imorgon bär det av till ranchen... Spännande!!

 

 

Här i Spanien är dagarna sig lika, det är varmt som fan, jag klagar över värmen, vi går till stranden, jag ligger och solar en kvart innan jag ber Emelie bada med mig. Jag smörjer in mig med 50 ett flertal gånger men bränner mig ändå in i benmärgen. Vi knatar hemåt och kommer överens att vi inte ska slösa så mycket pengar, äter förrätt till lunchen och notan går på minst 35€. Jag övertalar Emelie att vi ska köpa Froyo och tänker för mig själv att om jag bara tar den naturella yogurten med stevia och nån jordgubbe är det ju inte så onyttigt, fem sekunder senare är jag dock och pillar uti oreo och blåbärs-cheesecaken...

Men vi har det fantastiskt bra och gör väl det man ska göra på en semester! Det som jag älskar mest med Emelie förutom att hon är den knäppaste människan jag träffat är att hon är lika kåt i livet som jag och vi ska testa och göra allt. Vi har käkat musslor, bläckfisk, svärdfisk, paella och tapas i överflöd. Vi har hyrt en trampbåt och erövrat de sju haven (jag agerade motor 10 minuter inna vi fattade hur styrde), varit till Aqualand och druckit cider i vågorna.

Förutom det har vi gjort en bucket-list med 20 saker som ska vara strykta innan vi far hem. Tänker inte dela med mig av alla eftersom jag vet att min ma&pa förmodligen scrollar runt här, men blandannat ska vi:

1. Jag ska lära mig dricka vin

2. Emelie ska lära sig rida (hästar..)

3. Lära oss dyka

4. Se en hajar

5. Sova under bar himmel

6. Klättra

7. Bjuda vår värdfamilj på palt och svensk buffé

8. Kunna stå i plankan i 5 minuter

9. Tatuera oss

10. Vindsurfa

 

Som jag tidigasre påpekat är inte hotellet där vi bor superfräscht. Det finns ingen AC, knappt internet, och våran balkong har varken stolar eller bord... Vi hade förhoppningar att frukosten inte skulle vara allt för taskig men njaaa... de grå oljeäggen var väl ingen superhit och de kanske inte hade dött av ett nyttigare brödalternativ.

 

Idag tog vi sovmorgon till tio och valsade inte ner till stranden förrän 12, vi resonerade att 4-5 timmars solsken skulle räcka gott och väl för våra vita face, och mycket riktigt sitter vi här som kräftor trots solskyddsfaktor 50.

1. Svenskar är rookies när det kommer till att bada i saltvatten. Vi badar med öppen mun och stänger den inte när det kommer vågor.

Nu går vi ut och äter middag för första gången som spanjorer. Vi vandrade längs hamnen tills vi kom till en supermysig restaurang "Las Delicias del Puerto" där vi slog oss ner och beställde in lite vin. Ja ni läste rätt, jag drack vin, rött vin.. För er som missat det har jag jävligt svårt för vin efter ett par fyllor-gone-wrong på hb-vin ett antal år sedan, och Emelie har gjort det till sitt lifes mission att få mig att dricka vin. "Så du gillar alltså hästar men inte vin... du måste förstå skillnaden på vad som är viktigt i livet och vad som är ett intresse!"

Alicante är förövrigt världens mysigaste stad. Den vaknar till liv såhär på kvällen och gatorna fylls med marknadsstånd, kärlekspar, springande ungar och inkastare. Vi knatar tillbaka till hotellet genom uppståndelsen, jag fyndar en ascool cowboyhatt i strå och vi får silkeslena fossingar av typ spigg som åt oss för 15 euro.

 

Alicante är underbart!!! Hela 27 grader i skuggan och vädergudarna har lovat strålande sol hela veckan. Idag tog vi tag i det nya livet (som börjat för mig varje måndag i 7 år) och hoppade i träningsdojjorna för en upptäcksfärd och powerwalk det första vi gjorde efter ankomst. Emelie tvingade mig alltså dessutom att springa i denna hetta.. det var inte populärt.. 

Med uppstigning före tuppen, efter bara tre ynka timmars sömn, börjar vi vår resa Tisdag den 19 augusti 04:30. Slitna krigare med rödgråtna ögon (åtminstonde från min sida) sätter sig på planet som lyfter från Kallax klockan fem i sju. Övertrötta men glada, lite roar små och vi byter av provkörning av nya elektroniken med skitsnack, skvallerblaskor och vilopaus med den traditionella "vad-fan-ska-jag-göra-med-skallen", nackspärrsställning och charmerande öppet mun.